Break Ups
Jag har alltid varit den som proffsigt analyserat min omgivnings relationer och i en del fall även agerat medlare. Jag har kunnat kategorisera in bra och dåliga break ups och inte nog med att jag trott mig ha full koll på vad som är vad, jag har också varit på det klara med hur man ska bete sig och exakt vad som är okej och inte okej när det kommer till just break ups.
Fram tills för några månader sedan. Då blev jag själv singel och mina teorier skulle omvandlas till parktiska handliongar. PÅ MIG SJÄLV. Detta visade sig vara lite svårare än vad jag trott. Men det tog ett tag innan jag fattade varför. Jag har brytit förhållanden flera gånger tidigare men då har allt varit mycket smidigare. Nu vet jag varför. Då har JAG vart 100% säker på att JAG tog rätt beslut som bröt och jag har fortsatt att umgås med den andra parten för att det varit kul och trivsamt. JAG har inte insett eller fattat att den andra parten, som inte alls upplevt det lika lyckat att göra slut, kanske tyckt det vart jobbigt att hålla kontakten när känslorna fortfarande fanns kvar. JAG har inte lyssnat. JAG har hållit i tyglarna och gasat på i MIN takt. EGO jävel.
Grejen med mitt omtalade senaste förhållande (som numera inte är ett kärleksförhållande utan ett "best-buddies-with-no-comittments-but-a-lot-of-jealousy-and-fucked-up-feelings"-förhållande) är att jag inte är 100% säker på att VI fattade rätt beslut som bröt. Det gör allt så otroligt mycket mer komplicerat och detta är nytt för mig. För helt plötsligt spelar det ju ingen roll OM jag nu skulle vara 49% säker på att vi gjorde rätt som bröt och 51% säker på att vi gjorde fel som bröt och egentligen borde fortsatt. För det är ju en till som måste tycka så.
Jag kan inte vara utan honom för han är min bästa kompis men vad gör man när den där 1%:aren skuttar fram och tillvbaks i takt med mina hjärtslag? För hans del verkar den ju ha slagit rot i att vi gjorde rätt. Varför kan det inte vara mer simpelt.
Två kategorier: Good Break ups VS Bad Break ups.
Good Break ups är när man är bästa vänner och man kan fika med sitt ex och dennes nya partner (alla ni därute, man är inte endast kompisar förrän man klarar detta utan att hälla laxering i den nyas glas eller gnissla sönder tänderna under fikan i ett tappert försök att inte vräka ur sig galla)
Bad Break ups är när man är så arg på sitt ex att man inte ens överväger att ta kontakt vid nåt annat tillfälle än hämnd. Och man njuter vid tanken på att exet träffar en ny så att man slipper vara förknippad till honom som hans senaste erövring.
Just nu lever jag i mellanlandet. I mellanlandet pratar man ofta i telefon och man kan säga saker som jag saknar dej eller tom jag älskar dej och man kan kramas och träffas och ändå inte vara ett par. Men i mellanlandet finns det ett virrvarr av känslor som till slut spränger sönder skallen och svartsjukan fyller varje utekväll för han är ju liksom min,min,min men ändå är han allas,allas,allas...
Fram tills för några månader sedan. Då blev jag själv singel och mina teorier skulle omvandlas till parktiska handliongar. PÅ MIG SJÄLV. Detta visade sig vara lite svårare än vad jag trott. Men det tog ett tag innan jag fattade varför. Jag har brytit förhållanden flera gånger tidigare men då har allt varit mycket smidigare. Nu vet jag varför. Då har JAG vart 100% säker på att JAG tog rätt beslut som bröt och jag har fortsatt att umgås med den andra parten för att det varit kul och trivsamt. JAG har inte insett eller fattat att den andra parten, som inte alls upplevt det lika lyckat att göra slut, kanske tyckt det vart jobbigt att hålla kontakten när känslorna fortfarande fanns kvar. JAG har inte lyssnat. JAG har hållit i tyglarna och gasat på i MIN takt. EGO jävel.
Grejen med mitt omtalade senaste förhållande (som numera inte är ett kärleksförhållande utan ett "best-buddies-with-no-comittments-but-a-lot-of-jealousy-and-fucked-up-feelings"-förhållande) är att jag inte är 100% säker på att VI fattade rätt beslut som bröt. Det gör allt så otroligt mycket mer komplicerat och detta är nytt för mig. För helt plötsligt spelar det ju ingen roll OM jag nu skulle vara 49% säker på att vi gjorde rätt som bröt och 51% säker på att vi gjorde fel som bröt och egentligen borde fortsatt. För det är ju en till som måste tycka så.
Jag kan inte vara utan honom för han är min bästa kompis men vad gör man när den där 1%:aren skuttar fram och tillvbaks i takt med mina hjärtslag? För hans del verkar den ju ha slagit rot i att vi gjorde rätt. Varför kan det inte vara mer simpelt.
Två kategorier: Good Break ups VS Bad Break ups.
Good Break ups är när man är bästa vänner och man kan fika med sitt ex och dennes nya partner (alla ni därute, man är inte endast kompisar förrän man klarar detta utan att hälla laxering i den nyas glas eller gnissla sönder tänderna under fikan i ett tappert försök att inte vräka ur sig galla)
Bad Break ups är när man är så arg på sitt ex att man inte ens överväger att ta kontakt vid nåt annat tillfälle än hämnd. Och man njuter vid tanken på att exet träffar en ny så att man slipper vara förknippad till honom som hans senaste erövring.
Just nu lever jag i mellanlandet. I mellanlandet pratar man ofta i telefon och man kan säga saker som jag saknar dej eller tom jag älskar dej och man kan kramas och träffas och ändå inte vara ett par. Men i mellanlandet finns det ett virrvarr av känslor som till slut spränger sönder skallen och svartsjukan fyller varje utekväll för han är ju liksom min,min,min men ändå är han allas,allas,allas...
Kommentarer
Postat av: josefine
Usch, nu känner man sig verkligen som en ensam desperat singel som gör de där sakerna man verkligen INTE ska göra om man vill ha minsta lilla chans att få tillbaka sin älskade, när man läser dina inlägg. Singellivet är inget att jubla över!
Trackback
