Single & Shopaholic..

Härom kvällen kunde man vid solnedgången se en flicka i kilklackar som uppe på berget vid majvallen kasade nerför bergskanten.
Hon skulle träffa en pojke och smart som hon var tänkte hon gena nerför berget istället för att gå den normala trafikerade vägen som normala flickor gör.
Hon tänkte att det skulle vara smidigare men när den lilla stentrappan tog slut och berget blev brant blev hon tveksam till sin idé. Eftersom denna flickan är väldigt envis fortsatte hon nerför utan trappan. det blev brant och gräset övergick till klippkanter. till slut kom hon till ett stup på för många metrar. då fick hon vända på nosen igen för att traska tillbaks. Men det var brant uppåt med och flickan kunde inte begripa hur hon kommit ner för den branten. Flickan började sjunga lite o försöka liva upp stämningen för nu var hon inte glad.  Hon tog upp mobilen och började texta ett sms till pojken som hon skulle träffa.
Hej jag kommer senare, jag sitter på..
Flickan raderade bokstäverna för det kändes inte som att hon fick till det med sin ursäkt, hur skulle hon förklara att hon satt på berget i stan och inte kunde komma upp eller ner? Hon hade fin utsikt iallafall. Ända bort till stigberget såg hon.
Nu började hon bli lite stressad för vem kunde hjälpa henne? En lyftkran? Men täcker försäkringen den? Och vad genant...Nej hon fick ordna upp detta på något sätt. Då fick hon syn på en kraftigare trädgren som växte vid en stenklippa. Hade flcikan vart tecknad hade hon fått en sån där glödlampa ovanför sitt huvud men det var hon inte så den syntes inte. Flickan kastade ner sin lilla handväska i förväg och sedan tog hon sats och svingade sig i trädgrenen (läs:lian) släppte i exakt rätt ögonblick, och landade på en grästuva. Hon landade visserligen på mage så hennes uringning fick besök av barr men hon var vid gott mod. Eller sådär gott mod. Från grästuvan var det inte lika brant att ta sig ner så nu kunde hon kasa på rumpan neråt och efter några krampaktiga minutrar var hon nere på den stora vägen.
Dem som nu såg flickan skulle nog tro att hon vart i slagsmål. Strumpbyxorna hade fått maskor, grenar och hade garnerat halsduken och hon fick dra bort en jordfläck från ansiktet.

För att inte lämna ut någon berättar jag inte vad flickan hette.

Hur vet man om det är ett bootycall eller om det är ett verkligt intresse och en känsla av något mer?

Jag har trott mig kunna urskilja det för jag har fått såna där klockrena vibbar. Personen i fråga är en sån skönhet så jag har liksom bara tackat nej och styrt in det hela på diverse picknickar, söndagsfrukostar på stan, bakkvällar, biobesök, promenader...ja allt för att ge denna skönhet en chans att höja sina stjärnor i min anteckningsbok. Men det har väl gått sådär. Fram tills nu har jag har bara suckat och tyckt att det hela är en smula patetiskt men igår kväll när det återigen ramlade in en mysförfrågan runt 22 tiden blev det bara för mycket. Tll saken hör att det vart ljudlöst hela veckan. Egentligen alla veckor. Utom helgerna. Man skulle kunna kalla det ett mönster och jag vet var trådarna sitter. Jag förväntade mig detta sms och hade troligen blivit mer förvånad om det inte kommit. Eftersom jag tackat nejnejnej till dessa mysstunder omkring 6 gånger dem senaste veckorna,(5 veckor rent exakt för ena veckan kom det två stycken) så trodde jag att jag gett klara vibbar om att jag inte var intresserad av denna typ av möten. Men igår fick jag alltså klart för mig att jag inte vart tydlig nog för runt samma tid som dem andra gångerna ramlade det 7e in i inkorgen (eftersom jag gillar listor bockar jag av dem, mest på skoj men ändå bra att ha).
Jag är en person som uppskattar vardagen mer än helgen när det kommer till dejting. Att få ett godmorgon sms en onsdagsmorgon får mig att le så mycket mer. Eller en spontan pomenad på eftermiddagen istället för en fyllestapplande hemväg en söndagsmorgon. Tror inte jag är ensam.
Inget är så avtändande som det denna ovan omtalade kille gör. Jag sätter taggarna utåt och han sumpar sin chans till en normal dejt om han inte skärper sig.

Detta har varit en vågskål för mig under några veckor. Hans utseende är ett utseende som alla i min omgivning vet får mig på fall. Jag vet det också och därför väger utseende delen tyngre än vanlig i detta fallet. (plussidan för förpackningen alltså) Men hans personlighet har klara brister. Humorn får mig inte att gråta av skratt och det är det jag värdesätter högt (minussidan). Sen är det några till personlighetsgrejer som jag noterat på samma papper som jag räknar sms:en på och där kan jag med se tydliga minustecken. Och då har vi bara vart på 2 dejter.
Jag har vetat hela tiden att denna kille har kvarstått pga sitt utseende men jag har sett mellan fingrarna. Först tänkte jag att jag skulle kunna göra en personlig make over men nu tror jag inte att jag skulle orka med ett sånt projekt. Jag kan ju inte tvinga någon att skratta till Mia och Klara. Eller det kan jag ju men om det skulle vara en långsikitig humor förbättring hade jag fått ta det i små etapper o jag hinner inte för jag måste jobba och plugga och på övrig tid vill jag hinna köpa skor och sånt.

Kankse är det jag som är naiv. Jag kanske borde segmentera (tentade nyss av marknadsföringen så vill gärna tillämpa mina nya ord) min marknad bättre.
Vissa killar är partnermaterial och vissa killar är nog bara ögongodis.