Single & Shopaholic..

Jag måste göra nåt åt mitt hår, det är galet sletet och tokigt livlöst. Så länge jag kan minnas har jag hatat, verkligen hatat att klippa mig. Jag tycker inte om att förändra just den biten. När jag var lite förvandlades jag till ett litet monster när mamma tog fram saxen. Det var tårar och det var ilska när pottfrillan skulle ansas.
Men ännu värre blev det när jag skulle till frisören. Inte nog med att man har vattenkammat hår och mittbena och sitter i lysrörsbelysning. Resultaten blev aldrig lyckade och jag kunde inte med att säga ifrån så jag höll tillbaka tårarna och drog på mig mössan så fort jag var utanför salongen.

På senare år har det blivit bättre. Jag är enormt noga med att ge instruktioner och brukar börja med att tala om att jag har en fobi för frisörer. Det brukar hålla dem i schack.
Nu är det dags igen och jag vet inte om jag vågar med att möta saxen.

Om ändå killar var lika skraja. Det är sannerligen inte många som har koll på det svenska ordet lagom. Varför klipper dem alltid för kort???? Sen går det några veckor och det förvandlas till haleluja. Men då är det dags för saxen igen och sen börjar allt om.

Men nu är det mig det gäller.
Att klippa eller inte. Det är frågan.